Vi var iväg till badhuset idag och hade en riktigt mysig stund som vanligt. När vi sedan kommer in till omklädningsrummet efter att ha bastat och dushat så skall vi i vanlig ordning klä på oss och göra oss färdiga. Sa till Ella att klä på sig antingen ståendes på golvet eller sittandes på bänken och absolut inte stå på bänken. Barn och höjder går liksom inte riktigt ihop. Det gjorde det inte idag heller. Helt plötsligt har Ella ändå ställt sig på bänken och detta har bara hänt på ett par sekunder, och pang, så ser jag i slow motion hur hon gör en riktig volt, står nästan som på händer och trillar rakt ned i marken. Efter att ha sett hela incidenten i slow motion är jag där på en millisekund och plockar upp hennem Med en gråtandes Ella och en svårt andandes mamma satt vi där och kramade om varandra hårt. Har nog inte varit så rädd på väldigt länge.

 

Allt hade ju varit så mysigt, och så perfekt och så ska det sluta så? Jag är som jag är, att jag lägger skulden på mig själv när det händer henne något, som jag vet att jag inte skall göra, men det är väl en mamma-grej antar jag.?

 

Men, nu hade det hänt, och jag tror mer att hon var chockad över själva situationen för det gick ändå relativt bra, förutom en bula i pannan, som knappt syns längre.

 

Nu är allting bra igen, och förutom detta har vi haft en väldigt skön och givande söndag. Nej, inga mer incidenter nu på ett tag hoppas jag (var ju näsan i förra veckan också, gaaah)