Förlossningsberättelse
Publicerat den 25/06 2013, kl. 23.54

 

Det hela började så smått vid fyra tiden på natten mot måndagen den 27/5. Känslan kände jag igen från när jag var gravid med Ella. En tryckande känsla nedåt och i ryggen. Kände ett slags lyckorus i hela kroppen, för jag kände på mig att det var dags, vi skulle få se vår son den dagen.

Jag steg upp och mellan värkarna, som ändå inte var så hemska just då, gick jag och packade i det mesta som skulle med i bb-väskan och gick sedan och plattade håret (?).

Därefter kom värkarna allt tätare, och vid sex tiden ringde jag in till sjukhuset och berättade hur jag upplevde värkarna. Fick då i svar att jag skulle vänta lite till, och skulle det bli mer intensivt så skulle jag i så fall ringa igen. Jag märkte direkt att dem kom allt tätare och tätare och inom fem minuter hade jag haft två värkar som höll i sig en lite längre stund. I detta nu, så hade jag väckt M och förvarnat honom vad som komma skall, och han hoppade upp i sängen, packade det sista och Ella fick väckas.

Nu hade jag ringt in till sjukhuset igen och dem gav mig klartecken och vi satte oss i bilen. Lämnade Ella och förvarnade även dagis att det nog är på gång och att farmor kommer att hämta henne.

 

Nu var vi på väg in och på denna bit, som tar en kvart, hade jag haft regelbundna värkar, och när klockan slog åtta var vi inne och fick ett rum.

Nu fick jag en CTG som mäter bebisens hjärtljud och mina värkar. Det var dags att få hälsa på vår fina barnmorska, som jag aldrig kommer att glömma. En grym tjej som var lugn och harmonisk men ändå väldigt rak på sak, precis som jag behöver för att klara mig igenom detta. Hon hade även tittat igenom vår journal om allt som vi var med om året dessförinnan, och frågade om det var någonting hon kunde underlätta med och hur våra tankar runt det hela var nu. Det jag hade fruktat inför denna förlossning var att någonting skulle vara fel med vår kille, och att han inte skulle frisk. Förslossningen i sig hade jag längtat efter och var taggad för in i det sista. Det enda jag ville var att dem skulle säga att allt såg bra ut.

Det var i alla fall dags för den första undersökningen och det visade sig att jag var öppet hela 6 cm redan.

 

Nu var det dags att kämpa sig igenom varenda värk som blev mer och mer intensiva och detta gjorde jag utan någon bedövning den första tiden. När värkarna blev allt tätare, vid tio tiden, blev jag ombedd att i alla fall ta lustgas. Detta och med pilatesboll som hjälpmedel kändes värkarna helt plötsligt kontrollbara och jag var redo för denna fight, för snart skulle vi se vår älskade son.

En bra rytm med både pilatesbollen, lustgasen och en underbar man vid min sida (som även fick mig till en hel del skratt).

Efter en del vankades runt i rummet var det dags att se om jag hade öppnats lite till, och en ca sju-åtta cm hade vi kämpat oss till men vattnet hade inte gått och detta gjorde att det drog ut på det lite extra. Klockan var ungefär halv tolv när barnmorskan bestämde sig för att sticka hål på hinnan, men hon frågade snällt om det var okej att hon kunde springa och äta sin lunch på tio minuter, för hon visste att en bebis skulle komma ut så fort dem hade stuckit hål. Lite roligt faktiskt, och där stod jag med en värk och skämtade till det - "jaja, inga problem, ta den tid du behöver, jag väntar här så länge".

 

Fort som attan kom hon tillbaka igen och nu var det dags, hinnan skulle stickas hål på och vattnet kom med en väldig fart. Nu gick allt så fort att jag knappt hann andas mellan värkarna. Helt plötsligt kom krystvärkarna och jag satt upp i sängen men på något sätt kändes det bättre att ligga ned och nu var det bara att kämpa sig igenom varje krystning och göra precis som kroppen sa till mig att göra. Min underbara stod på min vänstra sida och pratade lugnt med mig, och när det var dags pushade han mig igenom varje värk.

Emellanåt hörde jag dem säga att jag var tvungen att pausa och andas. Efter ett antal krystningar kände jag att huvudet sakta med säkert var på väg ut. Den sista värken innan han kom ut var jag tvungen att sluta krysta, vare sig jag ville eller inte, och det kändes som att tiden stod stilla. På denna korta tid flög tankarna runt i huvudet på mig, det första som kom upp var Ella, vår älskade tjej som snart skulle bli storasyster.

Nu, nu var det dags och nu jäklar.. en krystning till och Där var han ute, 3450 gram och 49 cm lång. Klockan 12:39 var lillebror äntligen ute. En välmående, helt fantastiskt fin kille med världens underbaraste barnskrik. Äntligen. ♡

 

Den absolut bästa känslan en förälder kan vara med om är detta. Sin alldeles perfekta bebis på sitt bröst.

 

 

En helt perfekt förlossning och tillsammans med min älskade man gjorde vi detta till en dag vi sent kommer att glömma. Jäklar vad vi kämpade och roligt på vägen hade vi också, precis som vi alltid har. Lyckan var och är total. Jag älskar er, min fina familj.

 

Vilken bra beskrivning älskling!
Känns som jag hade det jobbigare än dig..:)

Tur jag också fick ta lite lustgas..

En underbar berättelse! Blev helt rörd! :)
Puss!

Åh, blir tårögd här! Så fint berättat. Kul att få ta del av er förlossningsberättelse med fina lillebror <3

Starkt jobbat gumman! Det verkar ju ha gått som en dans.
En liten tår trillade nerför kinden när du skrev om den där pausen då du tänkte på Ella som snart skulle vara storasyster..Så fint ❤

Åh jag blir tårögd när jag ser bilden då du har han på bröstet. Minns så väl känslan när man fick upp Noah på bröstet och vilka känslor det var. Åh!

Snacka om att jag längtar... Vad fint du skrev... <3 Saknar dig!!

Fint skrivet, jag blev tårögd måste jag erkänna!
Ha en bra onsdag!

Sv: Kan tänka mig det. Vi pratar om barn och planerar för det. Vi längtar så : )