Allting börjar närma sig med stormsteg känner jag nu, och kan ni tänka er att vi går in i v.30 imorgon? Jag vet, inte jag heller. Känns som att vi precis kom ut med att vi väntade en till och veckorna gick så långsamt.

Han sträcker och har sig där inne i magen, och när jag ligger på sidan kan man nästan känna vad det är han trycker emot med. Har nog känt ett par fötter och när jag själv håller min hand där så trycker han lite extra. Hur mysigt det än är så kan man liksom inte förstå att det är en liten, liten pojke där inne som håller mig sällskap om kvällarna när resten av familjen är borta eller sover.

 

Jag och Martin satt faktiskt och pratade om det här med känslor, och speciellt för papporna. Jag kan inte påstå att det står mycket om hur den blivande pappan känner sig, hur han mår, hur förväntansfull han är, hur nervositeten börjar smyga sig på, orohetsfaktorn, Ja, listan kan bli lång. Det jag läser mig till är hur han skall ta hand om den blivande mamman, att mamman kanske behöver massage, att han skall springa ärenden, att han skall smörja in magen när det börjar klia, hur han skall vara stark och tålmodig när det gäller förlossningen, att allting egentligen svärmar runt mamman, och det är bara så fel. Jag hade faktiskt inte tänkt på det innan han sa det, och han har så rätt i det.

 

Jag vet att han har mått dåligt pga det som hände oss för ett år sedan, och detta sitter såklart fortfarande kvar och kommer upp till ytan nu när vi är gravida igen. Varje ultraljud har varit en pers för både honom och mig, men jag tror nästan att det har varit snäppet värre för honom. Graviditen har varit både upp och ned känslomässigt, och vi har haft lite svårt att egentligen prata om den på samma sätt som när vi väntade Ella. Visst, då var allting så nytt för oss båda och man hade olika frågor hela tiden. Nu tar man saker lite mer med en klackspark, men ändå så har det legat ett orosmoln långt bak i huvudet, att tänk om, tänk om någonting skulle hända igen, hur skall vi klara det en gång till?

 

Nu har vi iallafall gått så pass långt i graviditeten, och jag har mått som en sol, nästintill. Känner nu att Martin börjar ladda till sig lite extra när vi båda vet att det närmar sig. Vi har varit och köpt säng, och den står faktiskt nu uppmonterad och väntar på lite nya lakan, snutte och någon mysig speldosa att ha i. Sedan är det bara att invänta det lilla knytet som om några veckor kommer att ligga där i och snosa.

 

Vi har även (läs;jag) har planer på att ordna lite i vårt såkallade gästrum/datarum för att få det lite hemtrevligt. Jag vet att han kommer att sova inne hos oss, iallafall dem första sex månaderna, precis som Ella, men det är ändå himla mysigt att kunna ha någonting att ha hans saker i, alla hans kläder, vagnen kanske och lite fina hyllor att ha foton på. Ja, detta får nog bli nästa projekt. Jag har själv tankar på att vilja göra om Ellas rum, igen, för jag blir liksom inte klok på det. Känner inte den där mysiga atmosfären när man går in där utan det är kallt och kalt på väggar och det har liksom ingen speciell mysfaktor.

 

Ni hör, det finns att göra och tankarna finns där på ett ungefär hur man vill ha det. Dock finns det andra planer gällande framtiden, så man vet inte riktigt hur mycket man skall lägga ned tid och pengar på allt som man vill göra här. Ja, vi får se, hihi.