Jag hade en tid inbokat hos min barnmorska, känns som att man springer där hela tiden, men det blir ungefär varannan vecka nu.

Mitt järnvärde såg betydligt bättre ut denna gång och beror säkert på att jag tar Niferex två gånger dagligen nu istället för bara en. Jag har varit så otroligt trött hela tiden, och det känns som att det kanske, nu säger jag kanske, börjar vända en aning i alla fall.

 

Lyssnades på hjärtljudet som vanligt och det lät väldigt bra och han ligger fortfarande med huvudet nedåt, inte fixerad, men i alla fall en bit på vägen, det är ju faktiskt ett par veckor kvar.

Annars satt vi och diskuterade en hel del om förväntningar, tankar kring hela den här biten med att helt plötsligt bli två barns förälder. Tog även upp en del om amning igen, och jag är såklart inställd på att jag vill ge det en chans, och jag hoppas såklart att det fungerar, men som jag har skrivit innan, så vet jag att det kan gå helt åt skogen också, och då vet jag att det finns andra möjligheter. Som sagt, chansen skall ges i alla fall.

 

Annars så har man själv så himla mycket tankar kring det hela. För ett par dagar sedan satt jag och Martin och pratade om det som komma skall. Vi skall faktiskt, inom några veckor, bli två barns föräldrar och allt vad det innebär. Ett par tankar ploppade direkt upp "Vad har vi gett oss in på?", "Kommer vi att klara detta?", "Är vi redo för detta?" "Vi som har det så jäkla bra nu". Ja, herregud, listan kan bli lång, men jag vet att det är vanliga frågor och vanliga tankar egentligen, men det är mycket sådant som kommer upp och speciellt nu i slutet av allting.

 

Om alla andra har klarat det och klarar det så ska väl vi också göra det, men det är klart att det kommer bli tufft vissa gånger. Det finns liksom ingen regel för hur allting skall fungera, finns ingenting nedskrivet att såhär skall det vara och såhär skall det gå till. Det är precis likadant när man blir första gångs förälder.

Denna graviditet har varit på ett ungefär likadan som när jag var gravid med Ella, och allting kan hända. Har ingen aning om när han vill tänkas komma ut, man vet inte alls hur förlossningen kommer att bli, kan till och med sluta med kejsarsnitt. Jag har funderat en del på smärtlindring nu, och det har också kommit nu med tiden. Jag använde mig av Sterila Kvadrar (aldrig igen) och lustgas men när det var dags för själva krystningsarbetet så användes endast lustgas då det andra hade slutat värka. Det tyckte jag fungerade helt perfekt den gången. Jag hade inte läst någonting om smärtlindring förutom epidural och lustgas som jag hade hört talas om, och epiduralen ville jag helst av allt inte ha om det inte var ett absolut måste för att klara av smärtan, men så istället valde jag det jag inte alls hade hört någonting om, och ja, ont var nog bara förnamnet. En väldigt konstig känsla. Hade två sköterskor som stack mig med varsin spruta, sterilt vatten, och det kändes som att jag fick hundra getingstick på en och samma gång. Brännande känsla och jag bara skrev rakt ut. Martin var ju helt förstörd, för han förstod ingenting om vad som hände, och det har han nästan sagt har varit den värsta tiden där inne på BB. Det gick liksom inte att få kontakt med mig på den stunden. Efter bara någon minut så blev jag dock lugn (kändes såklart längre än så) igen då smärtan började avta och jag kunde slappna av i ryggen, där jag hade som ondast.

 

 

Så ja, vi får helt enkelt se vart det hamnar, det kan lika väl vara så att det bara blir lustgas nu också eller någonting helt annat. Vi får se när tiden är kommen, och jag tänker inte skriva ned något förlossningsbrev om hur jag vill ha det, för jag har mer kontroll när jag Inte vet och när jag Inte har planerat någonting för det är så onödigt att bli besviken i onödan.

 

Hur har ni andra gått till väga när det gäller allt med förlossningsbrev och smärtlindring? Hade varit så roligt att få lite respons ifrån er synvinkel.

 

Hon förstod att jag kände mig lite vemodig, att vi faktiskt inte har haft den där roliga och förväntansfulla känslan många har inför sina ultraljud, utan att man tar ett steg tillbaka, att man inte riktigt vågar hoppas på någonting för mycket. Lugnet kommer att komma när den lille är ute hos oss, och vi får se det med egna ögon, att det faktiskt är en frisk, fin pojke vi har skapat.

 

Men allt såg i alla fall väldigt bra ut och måtten visade sig vara väldigt bra dem med, en normalstor lillebror.

 

Detta var den sista glimten vi fick av vår lilla pojke, för nästa gång vi ses så är han faktiskt ute hos oss. Kan inte förstå det, att det egentligen bara handlar om några veckor. Du är så efterlängtad och senast idag, innan Ella skulle gå och sova, så pratade hon med dig, förklarade att hon är din storasyster och att hon längtar efter dig. Du fick även en hel del pussar och kramar. Världens bästa storasyster och två förväntansfulla föräldrar väntar med spänning på dig, att vi faktiskt skall ha en till liten människa här hemma som vi skall få lära känna. 

 

 

 

Mamma: Om ditt barn har lagt sig tillrätta kommer det kännas behagligare för dig, det blir lättare att andas och om du haft magbesvär kan det försvinna nu. Du kommer att uppleva ett ökat tryck nedåt och du kan känna stickande känslor i bäckenet, det är helt ofarligt. Sjukhus erbjuder ofta gratis föreläsningar, hör med ditt sjukhus för mer information.

 

Barn: Ditt barn är ungefär 43cm från topp till tå och väger ca 2,2kg. Kroppen fortsätter att lagra underhudsfett. Fostervattenmängden ökar inte längre utan är nu densamma. Hjärnan växer snabbt och barnets huvud ökar i storlek. Barnet fortsätter att röra sig men du kommer att känna det mer som att det rullar än de tydliga sparkarna du kände tidigare. Dina aktiviteter påverkar barnet, när du äter, om du sitter, ligger eller går och alla ljud från yttervärlden. Försök att ha en vilostund varje dag. Köp gärna ett avslappningsband.

 

Pappa: Nu har säkert både du och din partner stora förväntningar inför förlossningen och det är lätt att fokusera på detta eftersom det är en spännande tid ni går tillmötes. Men det kan även vara värt att prata om tiden efter förlossningen. Läs gärna böcker och förbered er tillsammans på livet efter barnets födsel så att den första tiden blir så lätt och positiv som möjligt.

 

Mina egna tankar: Jag mår relativt bra, förutom att jag har haft en förkylning som aldrig riktigt velat bryta ut helt. Har haft extremt ont i huvudet och även väldigt ont i nacken och rygg. Varit hos sjukgymnasten två gånger för att få akupunktur och även hjälp med min ömma och stela nacke. Så vi får hoppas att det hjälper och jag tänker gå till henne så länge jag orkar. Har haft en otrolig ryggsmärta, längst ned på höger sida, där jag skrivit om innan. Kommer mest när jag legat ned på något plant, och har knappt kommit upp igen. Utöver det så mår jag väldigt bra, magen växer, Lill killen röjer där inne och enligt BM så ligger han med huvudet nedåt, så vi får hoppas att han fortsätter med det tills det är dags för honom att komma ut. Har även fått tid för vårt sista ultraljud som äger rum nu på måndag, så det skall bli spännande samtidigt som det känns jobbigt, som det faktiskt har gjort på varje ultraljud. Det är liksom inte den där glädjen som skall finnas med, utan mest oro. Inte konstigt antar jag.

Annars så har jag varit på amningsföreläsning och en föräldraträtt nu innan förlossning och den var väldigt trevlig. Dock kommer det bli en mammagrupp/föräldragrupp här där vi bor efter förlossningen, så kommer att gå på den istället. Annars så kommer vi att inhandla det sista till den lille i nästa vecka (lite svårt nu när man har varit sjuk) och göra oss redo för hans ankomst, och jag har nu kollat upp lite extra om vad man skall plocka med sig i bb-väskan.

Tränat har jag tyvärr inte gjort på två veckor och det känns, knappt varit ute på någon längre promenad, så det får jag ta och göra i nästa vecka för jag vet hur mycket bättre jag mår på alla stadier.

 

 

 

Kan inte förstå det, att imorgon går vi in i v.33 och om vi tänker tillbaka till när Ella bestämde sig för att komma så är det exakt fem veckor kvar. Tänk om?

 

Vi hade tänkt att åka någon dag i nästa vecka och handla det sista, som vi tycker behövs och sedan blir det nästan dags att förbereda väskan. Åh jag är så himla förväntansfull för denna förlossning, och ser verkligen fram emot den.

 

Det där med att packa bb-väskan tycker jag är lite luddigt, för jag kommer ihåg förra gången. Jag tyckte att jag hade glömt hälften av allting och hade verkligen ingen koll på vad jag hade stoppat ned. För när vi väl kom till patienthotellet så hade varken jag eller Martin knappt någonting att ha på oss, utan vi hade mest tänkt på bebisen då. Nu var det lite annorlunda också i och med att vi stannade i fem dagar och det hade vi väl kanske inte riktigt tänkt oss då.

 

Så jag fick nu väldigt bra tips ifrån www.barnnet.se på vad som kan vara bra att ha med sig, dem listade dem tio bästa och nödvändigaste att ha med sig:

 

Jag tänker absolut lägga upp lite bilder när det börjar bli dags, och vad vi plockar med oss.

 

 

1. Sköna kläder till mamma Lämna jeansen hemma och satsa på mysdress och andra bekväma kläder för BB-vistelse och hemfärd. Ta med  par ombyten! Glöm inte heller att ta med stora och sköna underkläder. Amnings-bh är bra att ha och amningstopp, om du har det.

 

 

 

Graviditeten gör sig mer och mer påmind nu, och det är väl kanske inte sådär jätte ovanligt eller jätte konstigt, är ändå i v.32 nu.

 

Jag är otroligt trött, och då menar jag verkligen sjukligt trött. Oavsett om jag sover en hel natt, sover på dagen eller bara tar det lugnt, så behöver jag ändå mer.

 

Igår kväll när jag gick och la mig, klockan var nog en sisådär kvart över nio, så en rolig fru är det minsta jag känner mig som just nu, så somnade jag rätt så snabbt. Dock så sa Martin nu i morse att jag vänder och vrider mig väldigt mycket, sparkar med benen och pratar i sömnen en stol del av nätterna. Sedan vaknar jag mitt i natten och behöver självklart kissa. Vaknar upp på morgonen av att Ella kommer tassandes in vid halv sju/sju tiden, och då har jag en förskräcklig huvudvärk med ont i nacke och axlar. Kanske inte är speciellt konstigt att man är helt slut på morgonen då?

 

Jag vill inte ha tillbaka denna jäkla, rent ut sagt, huvudvärk igen som jag hade innan jag blev gravid, och försöker göra allt som jag kan komma på.

Dricker väldigt mycket vatten, som jag vet inte hjälper då detta är en spänningsvariant av huvudvärk, men vatten är sju självklart bra ändå, försöker massera med värmande massageolja i nacken, vila (när det ges tillfälle), ute och går långa promenader och försöker att komma iväg till gymmet ett par gånger i veckan. Dock är det Ingenting som hjälper! Så nu har jag fått tid hos sjukgymnast i morgon för akupunktur, och jag får försöka få in en liten massage också kanske. Alvedon är sista utvägen, och det vågar jag knappt ta längre.

Jag har nu även börjar ta två Niferex, järntabletter, om dagen då mitt blodvärde låg rätt så lågt. Började med detta för ett par dagar sedan, så förhoppningsvis gör dem en liten spark på vägen och kanske, Kanske blir man lite piggare i alla fall. Man tar sig upp ur sängen och hoppas på att denna dagen går fort så man kan gå och lägga sig igen, och hur roligt är det egentligen? Känner inte igen mig själv (förutom när jag hade den värsta värken för något år sedan) för jag har mått så bra under nästan hela graviditeten, och jag vill fortsätta vara den superkvinna jag varit tidigare. Nu känns det som att allting bara står och väntar och stampar. Snart är det dags att förbereda sig för en liten bebis här hemma också, så jag hoppas, hoppas att man kan få lite krafter tillbaka innan det händer. Vill ha det mesta förberett och kunna njuta med min fina familj tills det blir Ännu mer att göra. Just nu känner jag mig tyvärr som en vrak, och jag gillar inte att känna såhär då jag vill vara med dem. ♥

 

Mannen tog i alla fall med sig Ella och åkte till lekland nu precis så jag kunde få lite tid själv (blir väl att vila) för sedan skall han iväg på fotbollsmatch för sina 16 åringar. Ellas kompis från dagis skall komma hit i eftermiddag också, så jag får försöka att verkligen ta det extra lugnt nu fram till dess.

 

 

 

Mamman:Förvånas du av hur stor din mage kan bli? Din vikt ökar snabbare än någonsin nu. Vila så ofta du kan. Från vecka 32 kan havandeskapspenning gälla.

Barnet: Barnet är nu ca 42 cm från topp till tå och väger ca 2kg. Barnets alla fem sinnen fungerar. Barnet sover ca 90-95% av tiden, under de vakna perioderna tränar den på att andas, röra sig och öppna och stänga sina ögon. De inre organen fortsätter att mogna och lungorna förbereder sig inför den riktiga andningen.

 

Pappan: Tänk på att försäkra ert barn. Det finns flera företag som erbjuder gravidförsäkring eller ”vänta barn-försäkring” som gäller under graviditeten, förlossningen och barnets första sex månader. En barnförsäkring tecknar ni först då barnet är fött.

 

Mina egna tankar: Ja, nu är vi inne i vecka 32, och det har blivit mer och mer tätare kontroller hos barnmorskan. Jag har varit på amningsföreläsning och idag börjar även första träffen för föräldrautbildningen. Sakta men säkert börjar tiden räknas ned, och om några veckor kan det faktiskt befinna sig en liten bebis i sin säng. Både jag och Martin har börjat tänka mer och mer på att vi faktiskt kommer att ha en liten till här hemma snart. Händerna fulla? Ja, det kommer nog bara vara förnamnet. Går egentligen inte att tänka sig in i det förrän man är där själv och vi vet självklart att det kommer att ta tid att komma in i det. Vi är dock nu bara glada och förväntansfulla att vi kommer att bli tvåbarnsföräldrar, att vi faktiskt fick den chansen att faktiskt få bli det tillslut.

Nu räknar vi ned och hoppas att han kanske känner sig redo att titta ut två veckor innan, precis som Ella. Hade ju varit helt perfekt :).

 

 

 

Jag har känt mig så himla trött och hängig dem sista dagarna, och visste inte om det berodde på graviditeten eller om jag började bli förkyld. Om det har varit en förkylning som fortfarande inte ger med sig så bryter den aldrig ut. Nästan det värsta, hellre att det bryter ut helt och sedan stå ut med det jobbiga i några dagar för att sedan bli bra igen.

 

Jag har väldigt ont i ryggen emellanåt, och det sitter mest nere vid ryggslutet ut mot sidorna. vet inte riktigt vad det är? Är det fog lossning kanske?

Har även haft otroligt ont i magen, på sidorna, som när du har fått riktigt rejält med håll, sån smärta att du inte kan röra dig. Sån känsla fick jag idag, efter att vi hade ätit. Kunde inte sitta eller ligga och oavsett vad jag gjorde så försvann det inte. Hemsk känsla att inte kunna ta sig någonstans, men så tog mannen in mig i sängen och la fötterna högt och efter bara ett par minuter så blev det mycket bättre. Vad kan det ha varit? Har haft så ett par gånger innan, men aldrig så här mycket. Någon som känner igen den känslan? Annars får jag försöka googla mig fram till det, fast att jag inte är ett direkt fan av att göra det, för då kommer väl den värsta informationen fram och man blir orolig i onödan.

 

Lillebror har i alla fall haft liv i luckan i magen, kan kanske vara så att han ligger på någon nerv där inne, ja, inte vet jag. Han gav i alla fall Ella ett flertal underbara sparkar idag när hon höll på magen, och gu vad roligt hon tyckte att det var, kom hon med handen igen, och en gång till, märker att hon tycker att det är spännande men ändå väldigt märkligt.

Hon var så otroligt söt när hon skulle pyssla om mig när jag låg inne i sängen tidigare, jag fick till och med låna hennes filt (som inte händer ofta) och hon gick och hjälpte pappa med att plocka ut maten i köket och göra det fint.

 

 

Mamman: Kroppen förbereder sig på förlossningen och på den kommande tiden som förälder. Du kanske sover sämre, vaknar ofta och har svårt att koncentrera dig. Ju närmare förlossningen du kommer, desto mer vänder du din uppmärksamhet mot ditt ofödda barn, man blir introvert och börjar den mentala förberedelsen.

 

Barnet: Runt vecka 31 börjar det bli lättare att mäta barnets totala längd. Därför anger vi från och med nu barnets längd ”från topp till tå” istället för ”huvud till stjärt”, som vi använt tidigare. Barnet är nu ca 41 cm långt från topp till tå och väger ca 1,8 kg. Barnet behöver nu i princip bara gå upp i vikt. Alla organ är på slutspurten att utvecklas klart. Lungorna är det organ som blir färdigt sist. Barnet har nu ofta ögonen öppna när det är vaket och aktivt och blundar när det är passivt och sover.

 

Pappan: Har ni funderat över vilket sjukhus ni vill föda på? Många föredrar den klinik som ligger närmast eller som mödravårdscentralen rekommenderar. Många blivande mammor känner av ryggsmärtor eftersom barnet väger allt mer. Som partner kan du lindra smärtan genom att ge massage.

 

Mina egna tankar: Åh, nu börjar det bli mer och mer spännande, för det är nu det faktiskt känns som att det närmar sig, på Riktigt. Vi har i alla fall en vilding där inne både från morgon till kväll. Igår var jag så trött att jag la mig relativt tidigt och Martin var iväg på fotboll. När han sedan hade kommit in för att pussa på mig och höll sin hand på magen så sparkade han till riktigt ordentligt. Underbart.

Jag mår väldigt bra annars, förutom att tröttheten har kommit sig smygandes på mer och mer, och även huvudvärk och ont i ryggen emellanåt. Huvudvärken är nog det värsta i och med att jag har klarat mig utan den nästintill hela graviditeten.

Har fått mer och mer ont i ryggen, längst ned på höger sida, och det känns extra mycket när jag har hållit igång en hel dag. Igår kom jag knappt upp ur soffan och det är som att det tar stopp.

Jag har ordnat det lite fint nu med lillens spjälsäng, hängt upp lite kläder och ordnat lite i byrån. Nu är det egentligen bara lakan och snutte som behövs inhandlas. Vagn, skötbord och säng är redan färdiga. Känns väldigt skönt. Nu räknar vi bara ned veckorna tills du bestämmer dig för att komma.

 

 

Allting börjar närma sig med stormsteg känner jag nu, och kan ni tänka er att vi går in i v.30 imorgon? Jag vet, inte jag heller. Känns som att vi precis kom ut med att vi väntade en till och veckorna gick så långsamt.

Han sträcker och har sig där inne i magen, och när jag ligger på sidan kan man nästan känna vad det är han trycker emot med. Har nog känt ett par fötter och när jag själv håller min hand där så trycker han lite extra. Hur mysigt det än är så kan man liksom inte förstå att det är en liten, liten pojke där inne som håller mig sällskap om kvällarna när resten av familjen är borta eller sover.

 

Jag och Martin satt faktiskt och pratade om det här med känslor, och speciellt för papporna. Jag kan inte påstå att det står mycket om hur den blivande pappan känner sig, hur han mår, hur förväntansfull han är, hur nervositeten börjar smyga sig på, orohetsfaktorn, Ja, listan kan bli lång. Det jag läser mig till är hur han skall ta hand om den blivande mamman, att mamman kanske behöver massage, att han skall springa ärenden, att han skall smörja in magen när det börjar klia, hur han skall vara stark och tålmodig när det gäller förlossningen, att allting egentligen svärmar runt mamman, och det är bara så fel. Jag hade faktiskt inte tänkt på det innan han sa det, och han har så rätt i det.

 

Jag vet att han har mått dåligt pga det som hände oss för ett år sedan, och detta sitter såklart fortfarande kvar och kommer upp till ytan nu när vi är gravida igen. Varje ultraljud har varit en pers för både honom och mig, men jag tror nästan att det har varit snäppet värre för honom. Graviditen har varit både upp och ned känslomässigt, och vi har haft lite svårt att egentligen prata om den på samma sätt som när vi väntade Ella. Visst, då var allting så nytt för oss båda och man hade olika frågor hela tiden. Nu tar man saker lite mer med en klackspark, men ändå så har det legat ett orosmoln långt bak i huvudet, att tänk om, tänk om någonting skulle hända igen, hur skall vi klara det en gång till?

 

Nu har vi iallafall gått så pass långt i graviditeten, och jag har mått som en sol, nästintill. Känner nu att Martin börjar ladda till sig lite extra när vi båda vet att det närmar sig. Vi har varit och köpt säng, och den står faktiskt nu uppmonterad och väntar på lite nya lakan, snutte och någon mysig speldosa att ha i. Sedan är det bara att invänta det lilla knytet som om några veckor kommer att ligga där i och snosa.

 

Vi har även (läs;jag) har planer på att ordna lite i vårt såkallade gästrum/datarum för att få det lite hemtrevligt. Jag vet att han kommer att sova inne hos oss, iallafall dem första sex månaderna, precis som Ella, men det är ändå himla mysigt att kunna ha någonting att ha hans saker i, alla hans kläder, vagnen kanske och lite fina hyllor att ha foton på. Ja, detta får nog bli nästa projekt. Jag har själv tankar på att vilja göra om Ellas rum, igen, för jag blir liksom inte klok på det. Känner inte den där mysiga atmosfären när man går in där utan det är kallt och kalt på väggar och det har liksom ingen speciell mysfaktor.

 

Ni hör, det finns att göra och tankarna finns där på ett ungefär hur man vill ha det. Dock finns det andra planer gällande framtiden, så man vet inte riktigt hur mycket man skall lägga ned tid och pengar på allt som man vill göra här. Ja, vi får se, hihi.

 

 

Natten till idag var inte direkt att hurra för, iallafall inte för min del. Hade sån hemsk "växtvärk" i benet, och jag kunde verkligen inte slappna av hur jag än vred och vände på mig. Sedan gjorde det ju inte bättre att jag sprang upp ca 3-4 gånger på toaletten. Den lille sparkar och har sig och pang så får man en spark Igen på kissblåsan, och upp igen, haha.

När jag väl somnade så hade jag konstiga drömmar och inte ens då fick man slappna av.

Så mycket sömn i natt var det inte tal om. Tänk vad sömnen kan styra ens liv helt och hållet egentligen.

 

Ja, jag säger då det, det skall inte vara lätt alla gånger. Dock skall jag inte klaga när det gäller graviditeten, för jag mår fantastiskt bra, förutom dessa spring på toaletten, hormoner som far upp och ned, och att magen spänner till och får lite ont emellanåt. men hey, detta är ingenting i jämförelse med hur det kunde vara och är för många. Så jag kämpar vidare och njuter. Vi längtar så fruktansvärt mycket efter dig, vår lille prins där inne. ♥

 

 

Trimester 2 och nästa vecka går vi in i den sista Trimester, alltså den sista delen av graviditeten.  

 

Mamman: Det är nu en tredjedel av graviditeten kvar. Du kanske känner dig helt slut eller så mår du fantastiskt, det är mycket olika. Livmodern fortsätter att växa och du kan känna tryck upp mot bröstkorgen. Det kan vara en lite obehaglig känsla. Det är en kraftig tillväxtperiod mellan vecka 28-32. Barnet är livligt i magen och kan ibland hindra dig i din nattsömn. Nu är det dags att gå på föräldrautbildning, prata med din barnmorska.

 

Barnet: Ditt barn är nu ca 25 cm långt från huvud till stjärt och vikten är ca 1,2 kg. Barnets tillväxt och utveckling är mycket snabbt nu. Lungorna är i princip färdigutvecklade. Barnet är van vid din röst, fortsätt att prata och sjung med barnet.

 

Pappan: Din partner kan tycka att det känns jobbigt under den här perioden. Påminn gärna henne om hur mycket hon betyder för dig och hur härligt det ska bli att få ett gemensamt barn.

 

Mina egna tankar: Ja, nu är man inne i den sista biten på Trimester 2 och nästa vecka går vi alltså in i den sista delen, alltså är det bara 1/3 kvar av graviditeten. Herregud. Nu börjar jagplanera mer och mer, ordna med lillens kläder, inköp av vagn och skötbord. Jag menar, helt plötsligt kommer man att vara där och man inte har hunnit fixa någonting, så bätte att göra det nu när man fortfarande har tid. Jag tycker det är jätte roligt, och det kliar i fingrarna. Bebisen rör sig hela tiden, men alltid mest på kvällen eller när jag ligger på sidan. Då snurrar han runt, sparka och brer ut sig. han växer och frodas hoppas jag. Tränar fortfarande ca 3 gånger i veckan men har trappat ned helt med löpning och fokuserar mer på powerwalk och crossen, även styrketräning. Känns väldigt bra och så länge det gör det kör jag på. Älskar att hålla i gång och det är nästan det bästa man kan göra inför en förlossning. Så jag är glad så länge jag kan hålla på. Försöker även att äta så bra det går, men självkalrt slinker det ned en och annan kaka, eller godis. Jag har inte tänkt så mycket på vikten i sig denna graviditet, men det är klart att jag känner mig lite pluffsig, och det är mest om armarna. Vet dock att det kommer att försvinna sedan, så jag tänker som sagt inte så mycket på det. Man har sina upp och nedgångar också, ibland mår jag riktigt dåligt, känner mig inte fin och hormonerna spelar ett spratt. Sedan har vi dem dagarna, som är helt fantastiska, och det är det för det mesta, skönt.

Ella pratar fortfarande väldigt mycket om bebisen, och mycket prat blir det på dagis. Så himla mysigt, älskade fina unge.

 

Allt gick väldigt bra hos barnmorskan, och ingenting talade för att det skulle vara något problem med det jag tyckts ha känt i några dagar nu.

Hon sa att man är väldigt känslig runt naveln, och får man en liten buff där, eller om en liten bebisrumpa ligger och trycker, hihi, så kan det mer än säkert vara det som gör lite extra ont. Förklarade det med att det kan kännas som ett stort blåmärke, precis som så jag förklarade det, och då kändes allting mycket bättre.

 

Tog blodprov som vanligt, och vi fick lyssna på älsklingens hjärta som lät helt perfekt. Hjärtslagen låg på 137, och enligt bm var det helt normalt, och mitt magmått på 25 cm. Även första gången vi började med att faktiskt mäta magen, så nu får man följa upp det också för varje gång.

 

Utöver detta så tog jag mer upp frågor om just det där med kaffedrickandet och träning nu när man är gravid, och ett perfekt svar på det var; Drick du ditt morgonkaffe och träningen är verkligen super, så keep up the good work.

Nya tider har nu bokats in, och det blir tätare besök, och då känns allt plötsligt ännu mer verkligt. Att det faktiskt inte är så lång tid kvar, egentligen. Nästa gång är det dags för glukosbelastningen, för att efter det köra på som vanligt med hjärtljud och prover. Sedan blir det att invänta tid till det sista ultraljudet också. 

 

Jag har nu skrivit upp mig för första föräldraträffen som börjar i April, så där får man träffa andra omföderskor och prata om allt mellan himmel och jord. Det var tyvärr sådant vi fick hoppa över när vi väntade Ella då den hemska svininfluensan härjade som mest. Så nu får man se hur man tycker att det är. Skrev även upp mig för att gå på ett möte som handlade om amning, får dock se om jag verkligen kommer att gå på den.

Känner egentligen ingen panik eller stress över det utan känner mer att det får bli som det blir. Med Ella hade jag svårt med amningen direkt, så jag fick börja att pumpa ut så smått på patienthotellet och Martin fick ge henne mjölk med hjälp av en liten spruta samtidigt som han hade sitt lillfinger uppe i hennes gom. Gick tillslut ett par veckor hemma med amningsnapp, men efter många om och men med försök hemma och med en hungrig bebis som aldrig fick tillräckligt med mjölk, så valde vi att lägga ned det och njuta av familjelivet istället.

Tycker att det är sådant som får komma när det väl är dags, och för vissa fungerar det direkt medans för andra inte alls. Så hysterin runt hela den där amningsgrejen har jag lagt ned för länge sedan. Bättre att se en nöjd och glad bebis (ja, bara se nedan, hihi) än att tänka att "amma är det enda normala".

Iallafall är det så skönt att kunna gå därifrån och ha fått ut det man ville av den tiden, och känna att man kan fråga en gång för mycket och kunna slappna av lite extra, sånt älskar jag då jag är en person som gillar att prata om vad som helst och speciellt om jag har frågor så ställer jag dem direkt, utan går inte och tänker på det en vecka innan. Är man orolig, eller om det är en minsta lilla grej man undrar över så ring hellre en gång för mycket.

 

  

 

 

Idag är det exakt 100 dagar kvar till det beräknade datumet, den 6 Juni. 100 dagar tills vi får se vår underbara prins som ligger och växer till sig i min mage. Underbart!

 

Annars?

Jo, jag har ett par dagar tillbaka känt av en konstig, ond känsla till höger om naveln. Det är precis som att det skulle vara ett stort blåmärke, och när man har tagit lite försiktigt på det har det gjort riktigt ont. När jag fått så ont har jag knappt kunnat stå eller gå och har fått vara tvungen att lägga mig ned ett tag.

Blev såklart orolig över vad det kunde vara, så jag ringde specialistmödravården först och främst och frågade dem. Hon kunde inte riktigt förklara vad det berodde på, men i och med att allting växer och klämmer åt så är det egentligen ingenting som är konstigt. Jag har inte haft någon blödning, och lillen rör sig som vanligt där inne.

Hon sa ändå det att är jag orolig och får ont igen så skulle jag åka in till akuten.

 

Ringde min barnmorska och ville rådfråga henne vad hon tyckte. Vi bokade in en tid hos henne för en koll idag istället för imorgon, som jag egentligen hade. Lyssna på hjärtat och ha en vanlig undersökning.

Även hon sa att hon inte riktigt visste vad det kunde bero på, men att det kan vara att bebisen ligger på någon nerv, eller liknande och att det är det som gör ont. Vi får dock titta närmare på det så får vi se hur det tar sig.

Om jag fortfarande kommer få ont och knappt kan röra mig får jag åka in och lugna mig själv och se så att det inte är någonting allvarligt. Alltid skönt att få en extra koll.

 

 

 

 

Läste att man skulle kunna höra lillens hjärta slå om man la örat mot magen och riktigt koncentrerade sig. Ella ville göra ett försök, blev väl kanske inte riktigt något resultat i det hela, men det var mysigt iallafall.

 

Jag var på mitt andra BM besök i tisdags och fick lyssna på den lilles hjärta, ta lite prover och bara få prata av mig. Alltid lika skönt att komma dit, för man blir automatiskt lugnare när man går därifrån. Jag har sagt det innan att jag gärna hade velat göra ett till ultraljud, då det sista inte är förräns i v.32, och det är ett bra tag till det tycker jag. Vet att tiden går fort och rätt vad det är så är även den dagen här, men just nu känns det som en evighet. Vet inte varför jag är så himla nojig?

 

Jag hoppas verkligen att du har det bra där inne lilleman. Du är så efterlängtad här hemma och vi längtar innerligt till den dag du bestämmer dig för att titta ut. Ella pratar om dig hela tiden och vill att dagarna nu skall gå snabbt så hon får se dig, få pussa och krama och bara gosa hela familjen.

 

Mamma och magen i v. 25 (24+0)

Mamma: Du känner av tyngden allteftersom magen växer magen. Ont i ryggen, kramp i benen och tryck ned mot bäckenbotten är inget ovanligt. Du kan avhjälpa det med stretchövningar.

Barnet: Kan ligga så att det trycker på blåsan vilket gör att du måste gå på toaletten ofta. Ditt barn är nu ca 22 cm långt mellan huvud och stjärt och väger ca 800g. Navelsträngen är tjock och elastisk, den innehåller två artärer och en ven. För att förhindra att blodkärlen trasslar ihop sig så ligger de inbäddade i en geléaktig massa. Barnets permanenta tänder bildas och kommer fram när barnet tappar sina mjölktänder i sexårsåldern.

Pappa: Om du lägger örat mot din partners mage kan du kanske höra fostrets hjärtljud som slår betydligare snabbare än mammans hjärta. Det kan ta tid att hitta rätt position men ha tålamod.

Mina tankar: Nu har mer än halva tiden gått och man känner att veckorna springer på mer och mer. Buffarna i magen börjar mer och mer kännas som riktiga sparkar, och till att ha gått från att känna dem mest på kvällen så är det mer och mer action under dagarna också. Var på andra BM besöket i tisdags och lyssnade på lillens hjärta som lät lika bra nu. Dock gillade han inte det riktigt utan "försvann" längre in och ville inte bli lyssnad på, hihi. Barnmorskan fick en rejäl spark när hon kom med den lille maskinen.

Annars är det mycket tankar kring vagn och säng, och när allt sådant skall inhandlas. Man vill helst av allt vänta till in i det sista med allt sådant, i och med tankarna som springer runt hela tiden. Oavsett hur bra det verkar och alla säger att man inte skall oroa sig så kan man ändå inte riktigt slappna av så som vi gjorde när vi väntade Ella och på det sättet är det riktigt tråkigt, men vi vet ju att det självklart är vanligt.

Vi har iallafall vikt ihop lite nya kläder till lillebror, och det är ett stort steg för oss.