En fin historia, med ett abrupt slut.
Publicerat den
En fin historia om ett nytt liv hade påbörjats, men fick sig ett abrupt slut och det som inte skall hända, händer..
Tyvärr är vår lilla bebis i magen sjuk, många faktorer som spelar in, och det värsta av allt är den här väntan.
Vi väntade vårt andra barn till den 26 juni, och som alla vet så är man förväntansfull till att få gå på första Ultraljudet och Martin hade tillochmed klätt upp sig och sa stolt "Det är en speciell dag, klart att jag ska vara fin".
Försäntansfullheten blev till en olustig känsla i magen, till att få sitt hjärta krossat. Vi slängdes in i ett svart hål och kunde inte ta oss upp igen, på ett tag.
Från att ha gått från ett rum till ett annat, fick vi samma svar där, att någonting inte verkade stå helt rätt till och vi skulle få gå igenom ett fostervattenprov, ett par dagar därpå. Väntan på detta var som en evighet och i igår fick vi svaret. Proverna var normala, men vi skulle ändå komma in för att få prata mer med läkaren och titta på bebisen igen om det hade blivit några förändringar.
Det såg likadant ut sedan innan, och här beslutade vi för att avsluta graviditeten och med förhoppningar att det skulle gå fort. Beslutet kom idag att socialstyrelsen måste säga sitt, dem måste bestämma om Vårt liv, om Vårt barn som inte är friskt, för att vi ens skall få göra ett avslut. Det finns folk före som gått längre i graviditeten och behöver gå före. Det har jag full förståelse för, men inte att vi skall behöva vänta en hel vecka, och lida ännu mer än vad vi redan gör.
Denna mardröm är en lång jävla väntan, och gråten sitter i halsgropen varenda sekund. Varför oss? Det var inte såhär det skulle sluta.. Det var inte såhär vår dröm såg ut. Jag vill bara skrika rakt ut, vill gå under och hoppas på att detta inte existerar. Kan det vara så att det inte händer, Egentligen?
För var dag man vaknar upp på morgonen, hoppas man på att man har drömt alltihopa och att det lilla livet i magen mår bra där inne. Men det slår en varje gång att så inte är fallet. En familj som inte vet in eller ut, men som fortfarande är starka, och tillsammans Vet jag att vi klarar detta. Vi har vår skatt, Ella, som kärleken växte Ännu mer till på bara några sekunder (hade man aldrig ens tänkt tanken till innan att det fanns så mycket mer kärlek att ge).
Denna mening har etsat sig fast i min hjärna sen första dagen detta hände "Önskas det köpa foto, säg till under undersökningen.." Orden som står under apparaten som skall visa det underbara livet. Bilderna som skall göra dig lycklig och få återgå till det vanliga livet igen.
Tyvärr är vår lilla bebis i magen sjuk, många faktorer som spelar in, och det värsta av allt är den här väntan.
Vi väntade vårt andra barn till den 26 juni, och som alla vet så är man förväntansfull till att få gå på första Ultraljudet och Martin hade tillochmed klätt upp sig och sa stolt "Det är en speciell dag, klart att jag ska vara fin".
Försäntansfullheten blev till en olustig känsla i magen, till att få sitt hjärta krossat. Vi slängdes in i ett svart hål och kunde inte ta oss upp igen, på ett tag.
Från att ha gått från ett rum till ett annat, fick vi samma svar där, att någonting inte verkade stå helt rätt till och vi skulle få gå igenom ett fostervattenprov, ett par dagar därpå. Väntan på detta var som en evighet och i igår fick vi svaret. Proverna var normala, men vi skulle ändå komma in för att få prata mer med läkaren och titta på bebisen igen om det hade blivit några förändringar.
Det såg likadant ut sedan innan, och här beslutade vi för att avsluta graviditeten och med förhoppningar att det skulle gå fort. Beslutet kom idag att socialstyrelsen måste säga sitt, dem måste bestämma om Vårt liv, om Vårt barn som inte är friskt, för att vi ens skall få göra ett avslut. Det finns folk före som gått längre i graviditeten och behöver gå före. Det har jag full förståelse för, men inte att vi skall behöva vänta en hel vecka, och lida ännu mer än vad vi redan gör.
Denna mardröm är en lång jävla väntan, och gråten sitter i halsgropen varenda sekund. Varför oss? Det var inte såhär det skulle sluta.. Det var inte såhär vår dröm såg ut. Jag vill bara skrika rakt ut, vill gå under och hoppas på att detta inte existerar. Kan det vara så att det inte händer, Egentligen?
För var dag man vaknar upp på morgonen, hoppas man på att man har drömt alltihopa och att det lilla livet i magen mår bra där inne. Men det slår en varje gång att så inte är fallet. En familj som inte vet in eller ut, men som fortfarande är starka, och tillsammans Vet jag att vi klarar detta. Vi har vår skatt, Ella, som kärleken växte Ännu mer till på bara några sekunder (hade man aldrig ens tänkt tanken till innan att det fanns så mycket mer kärlek att ge).
Denna mening har etsat sig fast i min hjärna sen första dagen detta hände "Önskas det köpa foto, säg till under undersökningen.." Orden som står under apparaten som skall visa det underbara livet. Bilderna som skall göra dig lycklig och få återgå till det vanliga livet igen.
