Stoppa tiden, iallafall lite grann.
Publicerat den


En alldeles perfekt liten kille! 

Har känt mig lite sådär sentimental idag. Tankar och känslor som går runt i huvudet. Kan liksom inte förstå att ett år har gått såhär fort, att vår älskade fina lilla Leo är ett år nu. 
Bilden ovanför är han bara ett par dagar gammal och vi hade ett helt år plus lite till att få njuta av varandra. En underbar sommar med hela familjen.
Nu har vi denna sommar kvar tillsammans och sedan börjar verkligheten igen. Allt kommer att springa på som vanligt och våra små älskade barn kommer att gå på dagis, båda två. 
Jag känner mig inte redo än. Jag vill kunna njuta mer av detta, tillsammans allihopa. 

Livet går vidare och det är såhär det måste bli. Jag är liksom inte färdig ännu. Jag vill verkligen kunna stoppa tiden, kanske spola tillbaka lite också och kunna suga ur alla känslor jag bara kan och njuta av bebistiden lite till..

Ibland springer tankarna iväg och man kan inte stoppa dem.. 
Jag saknar tiden vi har haft men längtar även till tiden vi kommer att få! Först ska vi njuta av en helt fantastisk och lång sommar tillsammans ❤️



Det här med amning.
Publicerat den

Här var allt så nytt, en Leo som var ynka veckor och hans första utflykt. 
 
Det är det här med amning, jag vet, det skrivs och hörs överallt och det tror jag inte att jag är ensam om att tycka.
 
Jag hade, innan Leo kom, inga speciella tankar om det alls egentligen mer att det fick bli lite som det blir. Den inställningen hade jag hela tiden.
När Leo kom till världen så hade jag tanken att jag skall ge det ett försök och det fungerade märkbart. Allt gick väldigt bra och självklart är man inställd på att det kan ta sin lilla tid. Man ska lära känna vår lille kille och hans signaler. Allt kändes väldigt bra och jag kämpade på ett bra tag.
 
Jag har skrivit om det innan och efter att ha förstått att han inte blev helt nöjd med bara min mjölk så gav vi honom tillägg. En helt annan bebis som plötsligt blev Nöjd. Han gick från att inte ha sovit på dagarna till att sova i flera timmar åt gången. Var det bara så enkelt kände man just Då, han var ju bara hungrig vår älskade lilla kille.
 
Nu är det så att mina tankar är tillbaka på allt detta igen. Från att ha gått till att ha mått bra, varit super nöjd och glad till att känna såhär. Skulle jag ha försökt lite till? Var jag för snabb? Varför kan alla andra hel amma, men inte jag? Ibland känns det som att det enda jag läser är om amning, att allt jag hör handlar om just amning. Varför kan jag inte bara släppa detta? Jag försöker intyga mig själv om att jag faktiskt inte tänker på det längre, men det är egentligen bara det Enda jag tänker på just nu. Jag pratar och har vänner runt om mig som har haft det likadant som jag, men det verkar inte räcka för mig för att jag skall förstå att jag inte är ensam, att det inte är något fel med att inte hel amma, att ersättningen är minst lika bra som att amma. Ändå är det dem som kan amma som jag ser och hör hela tiden.. Suck!
 
Jag har hållit amningen vid liv fram tills nu, det har trappats ned succesivt. Har ammat på nätterna, men nu så är det nästintill ingenting då han inte är så intresserad längre, förutom enstaka gånger när han verkligen inte kan komma till ro. Det var ju för honom vi provade ersättning, att han skulle få må bra och bli nöjd och framförallt mätt..
 
Kände att jag behövde skriva av mig lite och förhoppningsvis kanske detta hjälper..
 



Kan inte riktigt förstå.
Publicerat den

 
Jag kan inte riktigt förstå att vi är gravida, och att vi snart skall få en till underbar liten skatt att älska. Att kunna få så mycket kärlek på en och samma gång, att vår familj blir ännu mer komplett än vad den egentligen redan är. 
 
För ett och ett halvt år sedan var vi med om ett helvete, för er som inte vet, och hela vår värld rasade samman på bara ett par minuter. Ni som inte har läst det redan och vill veta vad som hände får ni gärna gå in här och läsa: http://maella.blogg.se/2012/february/
 
Därför är detta en ännu större upplevelse, att vi faktiskt har gått såhär långt, och att om ett par veckor få gå igenom det finaste som finns, att föda barn.
Tankarna är i full gång ibland, och oroligheten kommer smygandes på ju närmre man kommer förslossningen. Förväntningar till att få en bebis, men även orolighet att någonting skall vara fel, att det är någonting som kommer att gå snett. Jag vill inget hellre än att rensa bort allting och bara få vara glad och förväntansfull som man ska vara. Det har ju gått bra för alla andra, för det mesta, så varför skall det inte gå bra för oss denna gång? Vi har ju redan varit nere i helvetet och vänt en gång.
 
Man hör bara positivt om graviditeter runt omkring, att allting går som det ska, och detta gjorde såklart att vi inte alls hade tankarna att någonting skulle gå fel, eller att någonting ens kunde gå fel, tills man var där själv. Nu kan man inte få bort tankarna och man kan inte hjälpa att man känner såhär hur mycket man än försöker att lägga dem åt sidan och bara njuta. För när man väl varit där nere själv, så vet man att det faktiskt händer runt omkring, och att man inte är själv om det. När det väl hände så kände man sig som världens mest ensammaste person.
 
Nu vill man egentligen bara ha denna förslossning överstökad så man kan få slappna av på riktigt, att både jag och min man kan få njuta av att det faktiskt gick hela vägen. Att få njuta av vår familjebubbla och bebisbubbla tillsammans med vår älskade dotter. Att Ella äntligen får bli storasyster, den Bästa storasystern som jag vet att hon kommer att bli. ♥
 
Så.. Snälla, ni där ute, håll nu tummarna att allting kommer att gå bra och att vi kommer att få en välmående och fin liten pojke.
 



Tankar kring bloggandet.
Publicerat den

 
Dessa tankar kom över både mig och min man igår om att ha blogg, hur mycket man egentligen lämnar ut sig och sin familj till världen, öppnar upp sig mot folk som man aldrig ens har träffat, som man inte ens känner. Det kan vara vem som helst bakom dessa datorskärmar som vet allt om vårt liv. Om Ella som inte vet att jag sitter här och blottar hela vårt liv, med rader som jag skriver. En väninna till mig skickade för ett par veckor sedan om att hon hade suttit och sökt lite på internet, och helt plötsligt kom inlägg upp från några år sedan där vi sitter på vårt vardagsrumsgolv med våra barn. Det kändes faktiskt lite olustigt, att det faktiskt ligger där ute i cyberspace och cirkulerar för all framtid.
 
Detta har jag funderat på ett tag, men inte riktigt tänkt något längre på det faktiska, förrän min man tog upp det igår.
 
Jag öppnade upp en blogg, min första, för min släkt och vänner uppe i Stockholm, som jag flyttade ifrån. Då jag ville att dem skulle få ta del av vårt liv, graviditeten och bröllopsplanerna här nere. Detta övergick såklart till att andra kom in på min sida från någon söksida, som jag inte alls visste fanns, och på den vägen är det. Visste inte att den ändå kunde bli relativt populär och att jag fick mer och mer besök fast att det egentligen inte var tanken.
 
Jag älskar att få skriva, och bloggen är det bästa sättet för mig att få dela med mig, att få lätta mina tankar och att ge lite tips och även Få tips om saker och ting man funderar över som förälder (för det mesta i alla fall).
Jag har till en början känt att det har varit väldigt kul, att jag har kunnat få fler och fler besökare, som för det mesta har bestämt sig för att stanna kvar, och har därför gett mig självförtroendet att öppna upp mig mer, att veta att det jag skriver faktiskt gillas på ett eller anat sätt, och att våra foton, som vi älskar att ta, faktiskt har uppskattats det med. Jag älskar att fånga tillfällen, att få med dem på bild, att få visa vad vi har gjort på våra utflykter, vart vi har flängt och farit och framförallt att släkten och familjen också får vara med på ett hörn, att få känna sig delaktiga. Då dem är utspridda i både Stockholm och Göteborg.
 
Nu har känslan försvunnit lite, och jag känner mig lite fundersam på om detta verkligen är värt det. Att blotta våra liv på detta sätt, att folk är inne och "snokar" och vet sedan exakt vad vi har gjort om dagarna och därför inte tar upp telefonen och ringer istället, som man gjorde förr. Nu är det mer svaret "Ja, jag vet, jag läste det på bloggen" och det är inte okej känner jag. Undantag för vissa såklart.
 
Det som har peppat mig ett tag, att fortfarande ha haft den kvar för allmänheten, är att jag tidigare fått lite tips om saker och ting, lite pep och annat som jag velat ha hjälp med, det har varit väldigt mycket kring barn. Tips och råd då man var förstagångsförälder och tyckte därför att detta var ett perfekt ställe att få lite hjälp. Även att jag har hittat andra mammabloggar (som detta faktiskt har blivit mer och mer) och kunna läsa sig till vissa saker som man kanske haft problem med innan eller haft frågor kring.
Att kunna ge er detsamma, och förhoppningsvis ha hjälpt till på ett hörn, har också känts väldigt givande. Nu har allting ändrats, radikalt, och istället för att faktiskt ha fått respons, kommentarer och komplimanger så är där inte ett liv och det känns ännu mer som att folk bara är inne för en sak. Det uppskattas inte alls från min sida och jag tycker inte att det är roligt längre, och det har gjort att jag har tappat känslan för det ännu mer också, att någonting som jag älskat att göra har försvunnit lite grann. Jag ska inte ha den känslan egentligen, tror jag, men då jag ser att besöken blir allt mer och mer, och responsen allt mindre och mindre så känns det som ett ännu mer obehag, och undran över vilka ni egentligen är..
 
Så detta har gjort att jag har haft min blogg avstängd idag för att tänka igenom hur jag verkligen vill göra, eller rättare sagt, hur Vi vill göra. Kommer tankarna kring detta fortsätta och känslan av obehag kvarstå så förblir bloggen skyddad, för allmänheten.
 
Tack för att ni tog er tid till att faktiskt läsa dessa tankar som dalar upp och ned.. och förhoppningsvis, tacka för er förståelse.



Kunna lätta mitt hjärta ibland.
Publicerat den

Hej finingar ♥
 
Idag mår jag betydligt bättre och det var nog mycket för att jag fick skriva av mig och fick lätta mitt hjärta lite. Det är likadant när man känner sig ledsen och nedstämd, att man får gråta ut tills kroppen inte orkar mer och tårarna tagit slut. Har man väl fått göra det brukar det för det mesta alltid kännas bättre.
 
Dock kände man sig ändå lite väl ensam när man inte fick någon respons (förutom av min fina vän Catty såklart) eller att det var någon överhuvudtaget (av alla er som är inne varenda dag och läser) som hade samma känsla eller som har varit med om samma sak någongång i sitt liv. Det är där man hoppas på någon slags känsla tillbaka av någon annan som haft det likadant, delar samma tankar eller bara vill dela med sig av någonting för att kunna få en på lite bättre humör när man mest behöver det.
Men dagarna går upp och ned och det är egentligen bara att acceptera och försöka att ta dagen så gott det går. Hormonerna spelar en ett spratt vissa gånger.
 
Förresten, du som gärna vill skriva någonting till mig, kommentar vill säga, behöver absolut inte vara inloggad för att skicka iväg någonting, utan klicka på knappen bredvid, till höger "Klicka här", så skickas det iväg oavsett inloggad eller inte. Fick nämligen en fråga om det innan idag.
 
Iallafall! Hör till det att jag iallafall känner mig mycket, mycket bättre idag, och känslan imorse var betydligt bättre och mer positiv än igår.
 
Hoppas ni alla får en fin måndag.



Hormonerna tar över.
Publicerat den

Idag har känt direkt att mitt humör har varit lite "all over the place" och inte riktigt varit vän med mig själv. Sådant känner jag direkt när jag stiger upp ur sängen, och sådanna dagar skall man nog helst bara stanna kvar och låta den dagen passera. Dock är ju det inte en självklarhet när man har en 3-åring att ta hand om och en man som skulle iväg på förmiddagen. Jag gillar inte mig själv dessa dagar, och hormonera dalar upp och ned. Har ni sådanna dagar ibland?
 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, men jag kan liksom reta mig på allt runt omkring, saker som inte går som jag vill eller en dotter som är överrallt där jag är. Det är dessa dagar som sagt man hade hoppats på bara skulle ticka iväg, och byta till dagen därpå istället.
 
Man känner sig så ensam när man känner såhär, och det är så mycket meck hela tiden när man skall få till träffar för att komma ut i det sociala och att Ella skall få träffa och leka med kompisar utanför dagis. Varför skall det vara sådant meck, från hur man skall planera, Kan man planera utan att det blir ändrat? Att man skall sitta och vänta in om det blir eller inte, att få svar dagen innan, eller samma dag att det blir inställt. Att känna skillnaden där mellan killar och tjejer är STOR. Om mannen bestämmer något med en vän, så blir det så, det är liksom inga disskutioner om när/var/hur, utan det är så enkelt att det bara blir.
Bra och inga konstigheter utan det bara flyter på. Men själv känner jag att det blir för mycket fram och tillbaka, när det tillslut har gått så många tillfällen förbi så tar krafterna slut och orkar inte mer. Är det så det skall bli tillslut?
Jag vet inte om det bara är jag som känner såhär, för det är det att tankarna blir så enorma att man känner sig så ensam och utelämnad. Varför skall det vara så fruktansvärt svårt?
 
Ni ser, tankarna dalar och går upp och ned. När man känner att dem här dagarna och känslorna börjar komma så vill man helst bara dra täcket över huvudet och spola framåt. Bara hoppa över det jobbiga.  
Är det hormonerna för att man är gravid som tar över eller är det såhär ibland bara? Det är iallafall jäkligt jobbigt att känna såhär och vill bara att det skall FÖRSVINNA!
 
 



Ett löfte.
Publicerat den

Har tänkt lite på det här med nyårslöften, varför man egentligen, för varje år har någonting som man skall lova sig själv (men som med största sannerlighet inte blir av) att göra, eller inte göra.
 
Detta år har jag inte haft något löfte mer än att man får hoppas att må bra även detta år.
 
Skulle jag dock få välja ut någonting så är det väl isåfall att inte lägga ned så mycket tid till att lägga energi på onödiga saker, som att jaga folk som "inte verkar vilja bli jagade", och med det menar jag att inte försöka, för hundrade gången få ihop någonting, som en fika, eller bara träffas för lite "catch-up" när man förstår i slutändan att det ändå inte blir någonting.
 
Jag är trött på det och energin har ibland kokat över på dessa små saker, så varför inte lägga ned tiden på människor som verkligen behöver det och som ser till att saker händer, människor som vill ta sig tid för just dig och din vänskap.
 
Jag vet själv att jag inte är en klippa på att höra av mig varje gång eller hitta dagar att ses på, och det är med detta som jag hoppas bli bättre på och att även andra tar sig tid till. Pratade med en väninnna i telefon härom dagen och sa senast då att "Vi är rätt dåliga på att höra av oss, hur länge sdan var det nu vi sågs?".
 
Lägga ännu mer tid på min fina familj och vänner är vad jag skall göra, för dem jag har nära mig är dem absolut bästa. Det är ju faktiskt det värdefullaste vi har.
 
 
 
 



Frihet, Lycka och Välmående.
Publicerat den

Happ, tredje dagen med förkylning. Slår aldrig fel, då jag alltid lyckas få allt på en och samma gång. Må dåligt och är ledsen, vet ej in eller ut, känner mig vilsen och vet inte riktigt vilken väg jag skall gå.  Detta har pågått i några dagar och jag är fortfarande inte mig själv, helt och hållet.

Jag känner mig verkligen som världens sämsta fru och mamma just nu, och detta med hur jag mår i mig själv. Förstår inte riktigt vad det är som händer. Det känns som att jag dras från det positiva till det negativa varje gång jag tänker på det. Jag känner inte riktigt att jag tog rätt beslut och att jag nog var för snabb.

Det är mycket jag vill, men jag vet inte hur jag skall gå tillväga med alla mina tankar. Man skall väl ändå inte behöva gå och må dåligt varje morgon för att livet ser ut så nu, eller?

Jag är en väldigt svår person att ha att göra med ibland då jag knappt vet vart jag har mig själv vissa gånger. Jag är en rastlös själ som vill få ut mer av livet.. inte skall man väl behöva sitta där, på sin plats och tycka att man gjorde helt fel val? Jag känner att livet har mer att ge och varför inte leva ut helt och hållet.

Jag vill kunna umgås och vara med min familj och vara Lycklig och glad, som den jag i normala fall är. Kan man inte bara få ut det bästa av två världar, känns inte som att tiden räcker till just nu.

Jag vill veta hur ni får ihop allt med familj, er själva, intressen, träning, heltidsjobb..? 

                                                 
           Frihet, Lycka och vålmående!
        




Jag brister inuti.
Publicerat den

Idag är en sån dag som jag bara vill dra täcket över huvudet och vakna upp när allt är bra igen. Jag har varit ledsen från och till hela dagen idag, och detta har att göra med allt vad vi gick igenom för en tid sedan. Allt som hade med dem jobbiga beskeden och aborten att göra.

Nu är det ungefär 4 månader sedan allting hände och detta kommer tillbaka till mig nu. Vet inte varför detta just är jobbigast idag, men gråten sitter i halsgropen hela tiden och tanken slår tillbaka gång på gång. Det var nu som allt skulle gå på nedräkning, vi skulle haft det mesta förberätt såsom vagn, säng och gulliga små kläder hängandes i garderoben. Tre skulle ju bli fyra, så var det ju sagt. Vi hade ju bestämt det!

Jag tänker mycket på det, men försöker att lägga tankarna åt sidan, och försöka få det att försvinna. Jag har vänner och jobbarkompisar som går i väntans tider och som är så lyckliga att dem snart skall få vara med om den underbara uppelvelsen man någonsin kan vara med om. Jag är glad för er skull, men jag är väldigt ledsen för vår. Jag hatar detta, jag HATAR det!! Jag vill också få vara glad åt att ha den känslan. Men nu känns det som att den känslan är långt bort, Väldigt långt bort. 

Detta gör att jag knappt orkar längre. Jag får panik. Panik över att alla andra blir gravida, och är så förväntansfulla och vi är flera steg bakom dem.

För varje gång hoppas man att mensen skall utebli, och att det där strecket skall visa två. Man har den lilla förhoppningen varenda gång men så kommer den, oregelbunden fortfarande. Och det brister igen. Jag, som säkert många andra, blir extra känsliga dagar innan man skall få mens, och när jag får den känslan som jag tyvärr inte kan styra över, så vet jag att att det inte blev något positivt denna gång heller. Det känns som att man har en demon i sin kropp som inte går att styra, ju mer man försöker att "vara sig själv" desto värre blir det och alla små ting går ut över min kärlek. Jag blir svartsjuk, jag blir ledsen samtidigt som jag är arg och frustrerad. Jag kan gå från att vara världens gladaste till att bli ett riktigt monster.

Jag tänker på er som försöker och försöker men ändå så visar det där testet negativ, och jag tänker på er som gång på gång blir gravida men får missfall. Ni är så jävla starka och jag förstår inte riktigt vart ni får all kraft ifrån. Jag behöver den jag med!

Jag brister inuti!



Skrämmer mig en aning.
Publicerat den

Jag har nu äntligen fått ett jobb som då innebär att jag inte längre behöver vara ansälld hos ett bemanningsföretag. Började med att jag la in min profil hos manpower när jag hade planer på att flytta ner till min andra hälft, och när jag väl kom ner hit så tog det knappt en vecka innan jag fick ett jobb.

Jag har nu gått in på mitt fjärde år hos dem, och det har väl fungerat helt okej. Då jag haft turen att inte behövt hoppa runt på allt för många ställen. Det blev mest så i slutet av min graviditet då jag tyvärr inte kunde sättas på ett långt uppdrag (som dem så fint lägger upp det).

Har dock aldrig trivts så bra på ett jobb som jag gjorde när jag fick äran att jobba på Tetra Pak. Med världens bästa kollegor och faktiskt, dem bästa arbetsuppgifterna, när det gäller mig. Passade mig helt perfekt och jag fick även chansen att prova på lite olika saker. Detta ledde till att jag fick vara kvar i ett helt år, lyckan var stor. Tyvärr blev det inte längre än så, och himla synd, då det är det enda jobb jag verkligen har trivts på så bra.

Men det jag ville komma till är att jag nu är "fri" och har mitt trygga i framtiden. Dock är jag nu väldigt nervös. Nervös för att börja jobba heltid igen (som jag gjorde innan jag fick Ella). Kontorstider som är från 08:00-17:00, rätt så vanliga tider. Men detta skrämmer mig lite grann. Hur ska jag få tiden att räcka till? Jag vill ju vara med dem sombetyder mest för mig och nu känns det bara som att den tiden försvinner. Ja, jag kanske låter väldigt negativ, och det är egentligen inte tanken. Men kommer jag känna mig tillräcklig som mamma och som fru? Jag vet att detta är väldigt normalt, klart att man måste jobba för att klara av vardagen, men hur får ni detta att gå ihop.. egentligen? Kan behöva lite positiva tankar och lite push ifrån er.

Det positiva med det är iallafall att om inom ett par år kunna ha vårt efterlängtade hus som vi planerar att bygga, och det kommer att se bra ut på banken, då pengarna kan läggas undan lite fortare.



Vad är egentligen en bra Mammablogg?
Publicerat den

Lite tankar om bloggar i allmänhet. Det här med mammabloggar, det finns verkligen hur mycket som helst och ju mer man sitter och tittar desto mer kommer det upp. Jag kan förstå att det finns så många för jag vet själv hur mycket jag älskar att skriva om mina dagar, min älskade familj och mina tankar och funderingar. Älskar att få era tips och era historier runt sådant som jag inte alls kanske hade någon aning om innan. Att få respons på saker man skriver om, bilder man lägger in eller andra frågor man går och funderar på. Med att ha en blogg kan man verkligen skriva om vad som helst, om man nu vill vara så öppen med saker och ting. Vissa väljer att skriva öppet om sitt liv och andra visar kanske endast en fasad utåt, att allt är frid och fröjd och lägger det andra vid sidan om och låtsas om som ingenting.

Jag är nog den som lägger en del åt sidan, som jag själv inte vill att andra skall läsa i min blogg om, men ändå har jag valt att skriva rätt så öppet om det är någonting jag undrar över, om det är någonting som är svårt och behöver få prata med andra som kanske har eller har varit med om liknande händelser.

Det kan vara väldigt skönt att få skriva av sig ibland, och med vår svåra tid när vi var tvungna att göra abort, tyckte jag att det var skönt att få skriva ut hela berättelsen för att lättare kunna gå vidare. Även förstå lite mer om vad som egentligen hände (för ibland kändes verkligen allting som en stor jäkla mardröm). Kanske fanns det någon där ute som också varit med om samma historia, och att man fick bekräftelsen om att man inte var ensam.

Jag var nära på att stänga igen hela bloggen och ta bort den helt ett tag då jag kände att jag startade denna för att ni skulle kunna få chansen att följa med på vår nästa resa. Men när så inte blev fallet, kändes detta helt meningslöst. Efter många funderingar kring det hela bestämde jag mig för att ha den kvar och fortsätta på samma bana som innan. Att få visa upp mina fina, som Jag är så stolt över, och som gör mig till denna lyckliga tjej jag är idag.

Jag älskar att få fota, och jag älskar att fota ännu mer nu när jag vet att jag får visa upp dem för er, så ni får följa med på våra upptäcktsfärder. Jag älskar även att veta att mina nära och kära uppe i Stockholm får följa med oss fast att vi inte bor i samma stad. Det blir liksom lite enklare. Enklare att veta att Ellas mormor ändå kan få se henne växa och bli den underbara och fina tjej hon verkligen är, Tiden känns inte lika lång mellan gångerna vi ses då kanske. Dock är det väldigt tråkigt då Ella inte kan känna samma sak.


Men vad är egentligen En Bra Mammablogg? Hur kan vissa bloggar ha mycket fler läsare än många andra och vad är det som gör att just du fastnar för en blogg? 

         




Vill man, så får det bara fungera.
Publicerat den

Nu är det såhär att jag ännu en gång sitter och tittar igenom studierna. Ska jag eller ska jag inte, det är verkligen min fråga varenda gång jag sitter här och tittar.

När man väl sitter här och tittar finns det alldeles för mycket att välja på, så det har nog varit det som har gjort att jag bara stängt ned datorn och låtit det vara.

Är inne på distansutbildningar, Kyutbildningar och även Hermods. Och jag vet verkligen inte vad som är det bästa?

Ky vet jag är himla bra då det innebär mycket praktik, och det kan ju på ett eller annat sätt löna sig i och med jobb på praktikplatsen. Hade velat ta programmet på IHM med försäljning, men såklart har dem ingen start här i Malmö nu i Höst, verkar inte ens som till våren heller.

Hermods verkar bra då du kan starta när du själv är redo och du kör hemifrån.

Har kommit ett steg på vägen och det är Vad jag vill plugga. Nämligen försäljning och marknadsföring, eller försäljning och service.

Är det någon som har bra tips, och bra erfarenheter av liknande och vad som egentligen rekommenderas?

Skall jag köra på det? Jag vet att man får leva lite snålt ett tag framöver (hur skall det gå?), men vill man så får det ju bara fungera.



Motivationen är tyvär lika med noll.
Publicerat den

Nu börjar jag känna lite att blogga inte riktigt är lika kul längre, Igen. Jag skriver mycket för min egna skull och att få skriva av mig lite ibland, det gillar jag, men allt annat då? All känsla att det skall kännas bra och att det skall vara kul att skriva? Att man skall känna sig motiverad? Det känns tyvärr för tillfället lika med noll.

Motivationen är tyvärr någonting som försvinner mer och mer. Man får ingen respons, överhuvudtaget. Bra eller dålig. Jag vet inte om det ni läser i det jag skriver är positivt eller negativt, någonting jag skall ändra på, någonting ni vill veta mer om? Tips man frågar om finns inte där?  

Jag känner att jag lägger ner mycket tid och mycket känslor för att inte få någonting tillbaka, och det är himla tråkigt tycker jag för jag gillar ju att skriva, egentligen. Att skriva ett inlägg tar sin tid, det gör verkligen det, och bilder som läggs upp för att få en bra inlevelse, att få en inblick i vår vardag, våra resor. Som te.x New York resan som vi precis kommit hem ifrån. ALlt jag skrev och bilder jag la upp tog en hel dag, men knappt någonting fick man tillbaka, och Det tycker jag känns super tråkigt.

Jag vet ju att ni är en hel del som är inne här dagligen och läser, men responsen finns inte där. Så detta får tyvärr mig att tänka om lite. Är detta verkligen någonting jag skall lägga tid på, att blotta vår vardag, våra problem, vår fina Ella? Jag vet faktiskt inte.


Skall det förbli anonymt?