Tankar kring bloggandet.
Publicerat den 30/04 2013, kl. 21.04

 

Dessa tankar kom över både mig och min man igår om att ha blogg, hur mycket man egentligen lämnar ut sig och sin familj till världen, öppnar upp sig mot folk som man aldrig ens har träffat, som man inte ens känner. Det kan vara vem som helst bakom dessa datorskärmar som vet allt om vårt liv. Om Ella som inte vet att jag sitter här och blottar hela vårt liv, med rader som jag skriver. En väninna till mig skickade för ett par veckor sedan om att hon hade suttit och sökt lite på internet, och helt plötsligt kom inlägg upp från några år sedan där vi sitter på vårt vardagsrumsgolv med våra barn. Det kändes faktiskt lite olustigt, att det faktiskt ligger där ute i cyberspace och cirkulerar för all framtid.

 

Detta har jag funderat på ett tag, men inte riktigt tänkt något längre på det faktiska, förrän min man tog upp det igår.

 

Jag öppnade upp en blogg, min första, för min släkt och vänner uppe i Stockholm, som jag flyttade ifrån. Då jag ville att dem skulle få ta del av vårt liv, graviditeten och bröllopsplanerna här nere. Detta övergick såklart till att andra kom in på min sida från någon söksida, som jag inte alls visste fanns, och på den vägen är det. Visste inte att den ändå kunde bli relativt populär och att jag fick mer och mer besök fast att det egentligen inte var tanken.

 

Jag älskar att få skriva, och bloggen är det bästa sättet för mig att få dela med mig, att få lätta mina tankar och att ge lite tips och även Få tips om saker och ting man funderar över som förälder (för det mesta i alla fall).

Jag har till en början känt att det har varit väldigt kul, att jag har kunnat få fler och fler besökare, som för det mesta har bestämt sig för att stanna kvar, och har därför gett mig självförtroendet att öppna upp mig mer, att veta att det jag skriver faktiskt gillas på ett eller anat sätt, och att våra foton, som vi älskar att ta, faktiskt har uppskattats det med. Jag älskar att fånga tillfällen, att få med dem på bild, att få visa vad vi har gjort på våra utflykter, vart vi har flängt och farit och framförallt att släkten och familjen också får vara med på ett hörn, att få känna sig delaktiga. Då dem är utspridda i både Stockholm och Göteborg.

 

Nu har känslan försvunnit lite, och jag känner mig lite fundersam på om detta verkligen är värt det. Att blotta våra liv på detta sätt, att folk är inne och "snokar" och vet sedan exakt vad vi har gjort om dagarna och därför inte tar upp telefonen och ringer istället, som man gjorde förr. Nu är det mer svaret "Ja, jag vet, jag läste det på bloggen" och det är inte okej känner jag. Undantag för vissa såklart.

 

Det som har peppat mig ett tag, att fortfarande ha haft den kvar för allmänheten, är att jag tidigare fått lite tips om saker och ting, lite pep och annat som jag velat ha hjälp med, det har varit väldigt mycket kring barn. Tips och råd då man var förstagångsförälder och tyckte därför att detta var ett perfekt ställe att få lite hjälp. Även att jag har hittat andra mammabloggar (som detta faktiskt har blivit mer och mer) och kunna läsa sig till vissa saker som man kanske haft problem med innan eller haft frågor kring.

Att kunna ge er detsamma, och förhoppningsvis ha hjälpt till på ett hörn, har också känts väldigt givande. Nu har allting ändrats, radikalt, och istället för att faktiskt ha fått respons, kommentarer och komplimanger så är där inte ett liv och det känns ännu mer som att folk bara är inne för en sak. Det uppskattas inte alls från min sida och jag tycker inte att det är roligt längre, och det har gjort att jag har tappat känslan för det ännu mer också, att någonting som jag älskat att göra har försvunnit lite grann. Jag ska inte ha den känslan egentligen, tror jag, men då jag ser att besöken blir allt mer och mer, och responsen allt mindre och mindre så känns det som ett ännu mer obehag, och undran över vilka ni egentligen är..

 

Så detta har gjort att jag har haft min blogg avstängd idag för att tänka igenom hur jag verkligen vill göra, eller rättare sagt, hur Vi vill göra. Kommer tankarna kring detta fortsätta och känslan av obehag kvarstå så förblir bloggen skyddad, för allmänheten.

 

Tack för att ni tog er tid till att faktiskt läsa dessa tankar som dalar upp och ned.. och förhoppningsvis, tacka för er förståelse.

Jag förstår dig såå, du ska göra det som känns bäst för dig och din familj! Kommer sakna bloggen som jag nyligen hittat och älskat den från första stund :-) vet jag att jag vart dålig på att skriva och vet själv att man vill ha lite respons på det man skriver inte bara se att statistiken går uppåt. Så gör det som känns bäst för er, det är det viktiga! Många kramar!!

Jag förstår dig Martina, hade känt likadant..tråkigt att man inte har en favorit blogg att följa längre=( Kommer att sakna att ha något att läsa när man kommer hem i från jobbet .Gillade verkligen din blogg.Önskar dig verkligen all lycka nu med lillen osv. Kram på dig!

Jag förstår precis.. Jag började pilla på att ha en blogg för ett bra tag sedan, gjorde oordning allt och fixade och höll på, men jag kunde inte!! Dels för att jag är väldigt sparsam med att visa upp mina barn pga jag har inte rätten till att " skylta" upp deras personligheter, ansikten, svagheter och styrkor, det är något jag vill berätta för utvalda som av en eller annan anledning finns i mitt liv.. Sen så har folk börjat prata med mig om saker som står i bloggar som ett legitimt skäll till att skvallra om folk, typ att en blogg gör det rumsrent att prata skit om någon, sånt kokar jag på!!

Jag förstår som sagt tanken bakom en blogg, men det är precis som du säger, med att man inte hör av sig till varandra längre, det gäller ju även fb, som jag för övrigt är ett steg nämre att överge..

Jag gillar din blogg, och kommenterar det jag anser att jag har något att kommentera över.. Vilket är supertråkigt egentligen, för hade vi pratats vid eller varit på lekan, och du börjatprata som ett inlägg du skriver, hade jag personligen haft mycket mer att säga( oj vad rörigt det lät, hoppas du fattade vad jag menar..

Gör det som känns bäst för dig, men jag förstår om msn verkligen inte vill längre..

Och du.. Ska vi ta oss i kragen<3?? Kram jennie

Jag förstår dig Martina! Men ska du inte göra den privat med lösenord istället da? Kram

Neeeeej, var ska man då läsa? Även om jag inte känner dig så tycker jag det är så roligt att läsa vad ni har för er! Du har en väldigt fin blogg med mycket roliga inlägg och jättefina bilder! Kram på dig!!

Förstår dig helt o fullt Martina!
Ta han om er o lycka till med nya lilla tillskottet:)

Hej Martina.
Jag har själv en blogg o valde att byta för att jag kände att vem skriver jag för, har jag tid, vem är ni?
Nu har jag bytt blogg o skriver när jag kan o vill.
Vill gärna kommentera dina inlägg men på android telefonerna på deras blogg app finns inte den funktionen utan man måste sätta igång datorn varje gång.
Jag hoppas du kommer att fortsätta skriva, tycker det är väldigt kul, intressant och givande att läsa din blogg.
Det du skriver om är varje familjs vardag o det är skönt art känna igen sig.
Skriver oxå för vänner å familj som bor längre bort och kan följa oss.
Vilket du än väljer ska det vara det bästa för dig. Vet du spånade på detta sist och samma tankar snurrar i mitt huvud. Lösenord eller inte? !
Lycka till! Kommer sakna er ♡
Tack för alla fina inlägg...
¤kram till er¤

Hej! Tycker din blogg är intresserant, givande och helt fantastiskt att läsa.
Du ger så mycket och alla dina inlägg får en att tänka åh fler som har det som vi eller samma tankar som mig.
Din blogg inspirerar en ♡
Hoppas du fortsätter att skriva antingen för de närmsta eller allmänheten.
Vilket som ska du/ni trivas i det ni skriver om och delar det med.
Vet du diskuterade om det sist när jag väntade sarah. Mina tankar är som dina vem skriver jag för och lösenord eller inte?!
Du verkar vara en fantastisk kvinna o hade varit skoj att lära känna er.
Din make och hans familj känner jag och det är väl därför det är extra skoj att följa.
Lycks till med allt och tillskottet ♡♡♡
Kommer sakna er!
Kram
Emma

Jag har ju ganska nyligen funnit dig vilket jag är glad för, vi är lite i samma skede i livet :-) Men jag förstår dig verkligen kring dina tankar och är glad att du är ärlig om detta!! Har också haft dessa tankar till och från under de år jag bloggat. Ibland känns det lite olustigt och gå går bloggen på sparlåga, ibland känns det riktigt roligt. Just responsen gör så mycket - man vet vilka som är där bakom men det "fattas" ju alltid så många.
Skrev just ett inlägg om det igår som jag inte publicerade men som nog kommer. Vilka är de andra tusen i veckan som kommer in och läser, som inte skriver? Jag vet precis vad du menar - man lämnar ut så mycket, och så vet man egentligen inte alltid vem som läser.
Du gör HELT rätt i som följer magkänslan!! Det är absolut det viktigaste för dig och din familj. Tycker iaf du har en riktigt fin blogg och finns du kvar här hänger jag kvar, men stänger du ner bloggen vill jag verkligen passa på att önska dig världens största lycka till nu när lillen kommer och kanske "ses" vi på Insta eller så <3 Kramar!

Är alltid inne o läser din blogg ju, så kul o följa en gammal vän som också har barn =) Så tråkigt att ni inte bodde närmare ju =( också dålig på att kommentera men de e för att mna går inte o läser från mobil o kanske inte alltid har tid att svara... Undra om man ska återuppta bloggen sen nu när nästa kommer, men skulle vilja göra om den lite... men kan inge sånt... om du har långtråkigt sen får du gärna hjälpa mig att göra den fin ;) är ju som sagt kul för släkt o vänner som man inte ser så ofta... har ju svärmor i vollsjö o svärfar i Junsele o svägerska i piteå så de e verkligen utspritt här också =/ Kram till er!

Förstår de verkligen, vi verkar ha på samma sätt fastän jag har min familj nära o Jesper sin långt borta. tycker såååå snyd om hans familj som bara får träffa tova nån/några ggr per år medans min mamma o pappa träffar tova minst 2 gång i veckan.
Ja men jag mailar dej lite i början på nästa vecka så får du fria händer att hjälpa när du har tid lust och ork =) Vore ju super gulligt av dej så ska jag ta tag i bloggen igen också, slutade när jag började jobba för nästan två år sen nu tyvärr, tiden räckte inte riktigt till =(