Idag har känt direkt att mitt humör har varit lite "all over the place" och inte riktigt varit vän med mig själv. Sådant känner jag direkt när jag stiger upp ur sängen, och sådanna dagar skall man nog helst bara stanna kvar och låta den dagen passera. Dock är ju det inte en självklarhet när man har en 3-åring att ta hand om och en man som skulle iväg på förmiddagen. Jag gillar inte mig själv dessa dagar, och hormonera dalar upp och ned. Har ni sådanna dagar ibland?

 

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, men jag kan liksom reta mig på allt runt omkring, saker som inte går som jag vill eller en dotter som är överrallt där jag är. Det är dessa dagar som sagt man hade hoppats på bara skulle ticka iväg, och byta till dagen därpå istället.

 

Man känner sig så ensam när man känner såhär, och det är så mycket meck hela tiden när man skall få till träffar för att komma ut i det sociala och att Ella skall få träffa och leka med kompisar utanför dagis. Varför skall det vara sådant meck, från hur man skall planera, Kan man planera utan att det blir ändrat? Att man skall sitta och vänta in om det blir eller inte, att få svar dagen innan, eller samma dag att det blir inställt. Att känna skillnaden där mellan killar och tjejer är STOR. Om mannen bestämmer något med en vän, så blir det så, det är liksom inga disskutioner om när/var/hur, utan det är så enkelt att det bara blir.

Bra och inga konstigheter utan det bara flyter på. Men själv känner jag att det blir för mycket fram och tillbaka, när det tillslut har gått så många tillfällen förbi så tar krafterna slut och orkar inte mer. Är det så det skall bli tillslut?

Jag vet inte om det bara är jag som känner såhär, för det är det att tankarna blir så enorma att man känner sig så ensam och utelämnad. Varför skall det vara så fruktansvärt svårt?

 

Ni ser, tankarna dalar och går upp och ned. När man känner att dem här dagarna och känslorna börjar komma så vill man helst bara dra täcket över huvudet och spola framåt. Bara hoppa över det jobbiga.  

Är det hormonerna för att man är gravid som tar över eller är det såhär ibland bara? Det är iallafall jäkligt jobbigt att känna såhär och vill bara att det skall FÖRSVINNA!