Det har varit väldigt tyst här inne ett tag nu tyvärr och det beror självklart på att vardagen och allvaret smugit sig på efter en lång ledighet.

Förra måndagen var det dags för Leos första inskolningsvecka och dagarna gick väldigt bra. Han tycktes trivas perfekt och förra torsdagen lämnade jag han själv en timme. 

Kändes så otroligt tomt när jag gick därifrån. Ingen rolig känsla enligt mig. 

När jag kom för att hämta honom så var han ledsen och blev ännu mer ledsnare när han såg mig och såklart blir mitt mammahjärta extremt känsligt så jag också börjar gråta. Usch! Att lämna sitt barn efter så lång tid hemma är inte roligt och jag hade verkligen velat vara hemma ett halvår till, om jag hade haft det valet. 

Jag tror dock att detta är väldigt viktigt för våra små individer, att få komma in i kompisgängen, få vara aktiverade på andra sätt än hemma och att få äta och vila med dem andra. Att få lite struktur och lite rutiner. 

Vi håller nu på med inskolningsvecka nummer två och även den sista. 

Denna vecka har vi behövt hjälp för att få allt att fungera så bra som möjligt för barnen.

Barnens farmor har ställt upp att hämta på dagis eftersom jag har varit bortrest i ett par dagar för utbildning och Martin åkte iväg igår för konferense.

Vet inte hur vi hade klarat det utan henne och det känns väldigt skönt att veta att dem har det bra.

Ella började på Delfinen förra veckan, den stora gruppen innan dem börjar nollan nästa år! (Herregud, vill knappt tänka på det nu) och det har gått så bra.

Hon stormtrivs och hon älskar att få vara på dagis lite längre nu. En förfrågan hon gjorde till mig förra veckan var när hon skulle få gå längre så hon kunde få äta frukost och mellis där, snuttan! Skönt att få höra det för då vet man att hon har det bra. Så stolt över våra hjärtan! 💗

Imorgon kommer barnens mormor ned för att även hon hjälpa till lite och självklart träffa oss, så det ska bli så himla mysigt.

Det börjar ordna upp sig, sakta men säkert. 💗